HZakrisson
England – Skottland. Wembley Stadium. God save the Queen. Flower of Scotland. Hade jag radat upp det här innan den 18:e juni 21:00 hade många känt ett pirr i hela kroppen. En förväntan. En hunger. En längtan för att matchen ska dra igång. Det kände i alla fall jag innan den 18:e juni 21:00.
En match man skrev ner i kalendern direkt när spelschemat släpptes. En match man har fått vänta på länge. Nu var vi äntligen framme. Matchdagen var kommen. Det var bäddat och upplagt för det här Europamästerskapets mäktigaste match. Stora starka England mot lillebrorsan Skottland på mäktiga Wembley. För mig som anglofil blir det inte finare i landslagssammanhang.
Efter två mäktiga nationalsånger så sparkade Skottland igång matchen och där tog det roliga slut. All förväntan. All hunger. All längtan för att matchen skulle dra igång mynnade ut i precis ingenting. Okej, det är ett derby. Det är inte alltid den finaste fotbollen som det bjuds på i derbyn. Men vad brukar det bjudas på när det är derby då? Ja det brukar väl fan smälla. Gula kort. I minut 15 kommer matchens första gula. John McGinn blir varnad för snack. FÖR SNACK?! Okej då. Låt gå för denna gång. Det borde ju hagla gula så det kommer säkert några vansinnestacklingar tänkte jag. Det var dessutom Antonio Mateu Lahoz som dömde matchen. En kortglad dåre och då är jag ändå mild mot Lahoz i min beskrivning. Jag väntade och väntade. Väntan fick sitt slut i minut 87. Stephen O’Donnell blev varnad i minut 87’ och det var det när det kommer till gula kort.
Duellerna uteblev. Då kanske det bjöds på tempofylld fotboll där det hittades korridorer och inlägg som piskas in på ett sätt som bara britter kan?! Nej, nej och återigen nej. Det bjöds inte på någonting från den här matchen. All den förväntan, förhoppningen och pirret hos oss fotbollsälskare lämnades utan klimax.
Vi kommer nog inte minnas den här matchen särskilt länge och boven i det är England och kanske framförallt Gareth Southgate. Att Skottland skulle vara nöjda med en poäng och vara tajta och organiserade. Det visste vi, men Southgate satt ju med alla verktyg i lådan för att låsa upp, såga ner och ta sig igenom ett lågt och organiserat försvar. Sancho, Grealish, Bellingham. Teknik och genombrottsstyrka i överflöd men Southgate gav dem här spelarna tillsammans 29 minuters speltid och då endast i form av Jack Grealish. Oerhört fegt och svagt av Englands förbundskapten som nu har mycket att fundera på inför deras sista gruppspelsmatch, mot Tjeckien. Vilket England vill du ha Gareth? För det här var varken underhållande, spännande, fräscht eller vägvinnande. Det här var fegt och intetsägande.
