Mitt Liv
Detta är en fiktiv berättelse om en fotbollsspelares liv. Den kommer ta sin avstamp genom en skapad spelare i FM21 och hur den spelaren simuleras genom sin karriär men fokus kommer inte ligga på FM21. Jag kommer inte lägga ut screenshots på spelarens attribut utan den här berättelsen kommer skrivas skönlitterärt och fiktivt kring spelarens vardag och tankar baserat på dess karriär i FM-simuleringen.
Ni kommer få följa unge Andreas Cletch, en ung central mittfältare från IFK Strömstad och hans karriär från tonåren till att han lägger skorna på hyllan. Ni kommer få följa honom i ett kapitel i taget.
Kapitel 1 - Jag skulle bli fiskare
Född på en ö och omgiven av havsvatten med fiskare i blodet så var mitt liv redan förutspått. Jag skulle gå samma fotspår som min far och hans far innan honom och som nästan alla fäder väldigt långt tillbaka hade gjort. Jag skulle bli en fiskare. Visst tyckte jag att det var spännande som ung grabb att vara med pappa på havet, känna saltet i vinden och håva upp makrill efter makrill för att sedan återvända till Kosteröarna. Väl tillbaka på ön så såldes fiskarna till den lokala fiskbutiken och vi sparade några makrillar för att röka till middagen.
Men ju äldre jag blev, desto mer var det andra intressen som blev tydliga. Jag älskade att simma, jag älskade att cykla, jag älskade att vara aktiv men framförallt älskade jag fotboll. Det stora problemet var dock att det inte fanns någon organiserad fotbollsklubb på Koster. Det som fanns var en liten plan med oklippt gräs, två fotbollsmål vars nät verkligen hade sett bättre dagar och sköt man över så hamnade bollen i en fårhage. Men trots dessa förutsättningar så var det på den åkern jag spenderade mest tid under min uppväxt. Ibland kunde pappa sträcka sig till att åka en timme med kosterfärjan in till Strömstad för att sen ta bussen 30 minuter för att få träna på skoj med IFK Strömstads pojklag. Men eftersom min pappa jobbade oerhört mycket med sitt fiske så fanns inte tiden att göra det regelbundet så jag blev kvar på min åker med de trasiga fotbollsmålen.
Vi var inte många barn som bodde på Koster. Skolan som låg mitt i hjärtat av den södra ön Sydkoster hade årskurs 1-6 där det gick 12 barn totalt. Jag försökte ofta locka ner så många jag bara kunde och så ofta jag kunde ner till åkern så jag hade några att spela med. Ibland gick det och ibland gick det inte. Min räddning kom när jag skulle fylla 10 år och en av mina bästa kompisar som också gillade fotboll hade övertalat sina föräldrar att faktiskt få börja spela med IFK Strömstad inne på fastlandet. Jag kunde följa med när dom åkte och plötsligt så tillhörde jag en fotbollsklubb på riktigt.
Kapitel 2 - Det öppna målet
När jag började högstadiet så fanns det inga andra val än att byta skola till en skola i Strömstad. Det fanns inget högstadium ute på Koster. Men det gjorde mig ingenting. Jag trivdes i pojklaget i IFK Strömstad och det passade mig väldigt bra att åka in på morgonen till Strömstad, gå i skolan och träna för att sen komma tillbaka till öarna sent på kvällen. Det kan låta slitsamt men jag älskade varenda minut av det.
Jag var en framträdande spelare i IFK Strömstad som kvalificerade sig för pojkallsvenskan. Jag var en liten central mittfältare med stora lungor, hög aggressivitet och ett vasst långskott. Jag arbetade otroligt hårt och lät ingenting gå åt slumpen och på mina bästa dagar kunde jag vinna mittfältskampen ensam. Vi hade ett bra lag och åkte runt i landet på olika cuper. Vi vann Svennis Cup i Torsby där jag blev vald till turneringens spelare, vi vann Aros-cupen i Västerås där jag vann skytteligan som innermittfältare. Vi var nära att gå riktigt långt i Gothia Cup men åkte ut mot Astana från Kazakhstan på straffar i kvartsfinalen, hade vi vunnit den matchen hade mexikanska Cruz Azul väntat i semifinalen.
Mitt första egentliga test var när det var dags för uttagning till Distriktverksamheten. Jag minns dom första uttagningarna som väldigt nervösa. Där vår ledare berättade att alla födda efter mars (jag var född i juli) hade lägre chans att bli en professionell fotbollsspelare och att det var bättre att sticka ut på ett negativt sätt än att vara osynlig. Säkert ett sätt att få oss att våga ta risker och inte springa och gömma oss. Jag vet inte riktigt vad som hände under dessa uttagningar. Benen låste sig och jag drabbades av en oerhörd prestationsångest. Det ville sig inte och jag åkte ut ganska snabbt. Jag var oerhört besviken men fortsatte att prestera i IFK Strömstad. Plötsligt fanns det en kallelse till det 32-manna truppen som skulle spela internmatch innan den bantades ner till 16 spelare inför slutlägret i Halmstad.
Det var min stora chans. En bra prestation här kunde innebära en biljett till Halmstad. En bra prestation i Halmstad kunde innebära pojklandslaget. Jag visste om allt det här och jag började internmatchen bra. Jag vann mycket boll, var sådär aggressiv som bara jag kunde vara och drog iväg ett långskott som strök ribban tidigt i matchen. I den 67e matchminuten dribblade vår ytter några spelare på kanten, jag löpte in mot mål och skrek på bollen. Yttern tittade upp och satte en hård passning in mot mig. Målvakten lägger sig ner och missar bollen och jag har öppet mål med ca 5 meter till målet. Jag ska bara ta ett djupt andetag och enkelt bredsida in bollen i mål. Istället låser det sig. Bollen träffar min klack och studsar ner till en tacksam liggande målvakt och jag begraver ansiktet i händerna. Resten av matchen är jag helt under isen, slår bort passning efter passning och får skäll av både medspelare och tränare. Efter det var det tack och adjö en gång för alla i distriktlaget.
Kapitel 3 - Vart ska jag?
Säsong 2021 - 15-16 år - IFK Strömstad
När 2021 års säsong var slut hade jag precis fyllt 16 år. Både jag och ungdomslaget IFK Strömstad hade gjort en stark säsong men trots våra prestationer hade ingen av oss fått chans i A-laget. Det hette att vi var för tunna, för lite muskler. Men i verkligheten handla det om att A-laget var ett gäng gubbar i division 4 som försökte skydda varandras speltid.
Vi hade på nytt spelat Gothia Cup sommaren 2021 och det hade återigen gått bra. Vi förlorade i kvartsfinalen mot Paris FC med 1-0 men det kändes ändå okej. Jag hade gjort en riktigt bra turnering och efter matchen mot Paris stod en man med namn Pär Lindqvist där och väntade på mig. Han var agent och sa att han hade sett alla mina matcher under turneringen och var väldigt imponerad och frågade om han fick bjuda mig på middag innan jag åkte hem till Strömstad.
Han ville bjuda på en dyr resturang men jag var sugen på pizza så det fick bli så. Där berättade jag om min frustration över uteblivet spel i A-laget hos IFK Strömstad och Lindqvist lovade att om jag signade med honom skulle jag ha flera erbjudanden innan säsongen var slut att välja och vraka mellan.
Sagt och gjort. När höstens mörker gjorde sitt intåg på västkusten och vi hade spelat vår sista match för IFK Strömstad så satte jag mig och lyssnade på vad Lindqvist hade skakat fram. Det visade sig snabbt att han var en man som höll vad han hade lovat. Där fanns erbjudande från Norrby IF i Superettan, IK Oddevold och IFK Malmö i Division 1, Österlen FF som åkt ut Division 1 och skulle därmed spela i Division 2 nästa säsong samt Kongsvinger, Moss och KFUM Oslo i norska andraligan.
Jag hade lite svårt att ta in att så många klubbar var intresserade av mig, lite svårt att ta in att nu stod jag på tröskeln till en värld där jag på riktigt skulle kunna visa mina fotbollskunskaper. Det var mycket som lockade av olika skäl. Superettan med Norrby kändes spännande, Oddevold i Uddevalla skulle vara nära hem och likaså KFUM Oslo som också bara skulle vara någon timme från Strömstad. Det kändes som att den här flytten skulle vara ett väldigt viktigt steg för mig, att få hamna i en klubb som verkligen trodde på mig.