Har bara en dålig period på tolv år, snart vänder det.

@friggan

Bannad? Inte vad jag vet

2001 var året då intresset för Bajen gick från lite oskyldigt till betydligt mer inlevelse. Sju bast och i sann medgångaranda ville jag såklart fortsätta heja på laget som vinner guld. Inte ett jävla guld sen dess har vi vunnit, nej.

Åren därefter fick jag upp ögonen för CM som min då äldre brorsa spelade. Han som sju år äldre fick bli matchcoach medan jag fick äran att agera ultras. Detta innebar att klippa sönder tidningar i typ en veckas tid och dra fram alla toalettrullar som gick att hitta. Syftet var ett sällan skådat kaostifo när vårt Bajen gjorde mål och än idag ligger alla Europas tifogrupper i lä på mitt fett äkta kaostifo, må jag säga. Synd bara att det tog någon timme att städa upp, men ack så värt det.

Fotbollen har alltid präglat mitt liv. Från att jag var fem bast till fjorton lirade jag i Täby IS för att avsluta karriären med en kortare sejour i Viggbyholm, lokalrivalerna. Den förbjudna flytten pratas det om än idag i Täby. Husfasaden klottrades med kvädesord som 'persona non grata', 'pengakåt' och 'horunge' och min status som 'one man club'-legend var över. 
Efter att jag insett att Viggbyholm sysslade med fysträningar la jag ner karriären på studs dock. Ville joxa med trasan, inte springa intervall i någon jävla skog. 

Året blev 2008 och ännu en sejour i USA där åttan gicks via distansskola hemifrån lägenheten i New York. Väl hemma i Sverige 2009 var livet en enda jävla käftsmäll. 
Att gå högstadiet i norrort som bajare var en mardröm. Att gå högstadiet i norrort som bajare 2009 var fan suicide fuel. Ensam bajare i skolan innebar glåpord, utfrysning, ensamhet och en jävla misär att gå i plugget. Och så åkte Bajen ur Allsvenskan förstås. Kul.

Därefter vände livet. Flytt ifrån pisstäby till Söder 2010, äntligen rätt sida stan. Även om jag som täbybajare fann en viss stolthet i att kunna stå upp för mitt lag oavsett hur ensam man än kände sig var det en befrielse att komma till hemmaplan och inte längre behöva försvara sig varenda jävla dag. 

Livet var ändock en jävla rollercoast. Sportslig misär och otroligt många tårar fällda på läktaren över ett Bajen som aldrig gjorde som man ville, oavsett hur många semesterdagar och hela löner som gick åt att följa dem. Mellan åren 2010-2017 missade jag max fem matcher, och inte fan har man varit lycklig många av de matcher man närvarat på ändå. Nog är jag tacksam att jag krigat iväg till alla jävla hålor ändå då det var en av dem bortaresorna jag träffade hon som idag är min sambo. 

Idag rullar livet på. Knegar, bettar, dricker bärs, umgås med bruden och kollar så mycket sport som tiden och bruden tillåter. Ganska så standardliv antar jag.

Nej, tänker inte döpa tråden till TeamAdam för heter det dumt nog i alla jobbrelaterade saker och känner jag mig själv rätt kommer jag så småningom skriva något osmakligt här i framtiden vilket jag inte vill att mina arbetsgivare ska se. 

Adam out.