Fabbes blogg: Det är dags att låta barnen sparka boll!

Framtiden blir mörkare och mörkare för varje dag som barn inte får spela matcher.

Jag är verkligen inte först på den här bollen. Överallt på sociala medier läser man kring besvikelsen på hur idrotten, och då främst fotbollen, felbehandlas av Folkhälsomyndigheten och de som bestämmer. Elitklubbarna skriker högt efter publik, och jämförelser med Ullared är nu jämförelser med Skansen istället. Den här texten kommer dock inte handla om publik utan om något som är väldigt mycket viktigare.

När jag var fyra år började jag träna fotboll i den lokala föreningen Fristad GoIF. Egentligen skulle man vara fem år, men mina föräldrar lyckades tjata in mig ändå. Sen den dagen har fotboll varit det absolut bästa jag vet. Den har skapt så många minnen, som jag idag kan tänka tillbaka på med glädje. Som den där gången jag fick vara med de äldre i P12-laget för första gången. Det ösregnade på Hedens fotbollsplan, och precis i slutet av matchen avgjorde jag med mitt 3-2-mål.

Ett annat minne, som jag faktiskt har på film, är när jag som åttaåring gick all in i en närkamp. Problemet var bara att bollen var flera meter borta när jag väl han fram, och den stackars motståndaren fick en klockren vristspark rätt över knät. Frågan är om han återhämtat sig än? Jag minns också vår lagledare som alltid kom försent till matchsamlingarna. Min pappa som tränare, och hur arg jag kunde bli på honom när han satte mig som mittback. Och hur arg han kunde bli på mig när min vinnarskalle tog över lite för mycket och det gick ut över både lagkamrater och domare.

Vad vill jag nu säga med det här? Nästan samtliga mina minnen från när jag var barn och spelade fotboll har med matcher att göra. Jag minns knappt en enda händelse från våra träningar. Det var matcherna som betydde något, det som man såg fram emot och ofta var det hela veckans höjdpunkt. Träningarna var liksom bara en transportsträcka för att få spela mot barn man inte kände och mäta sig med andra lag. Detta är något som dagens ungdomar till och från under ett år fått vara helt utan. Samtidigt som man får gå på Skansen, elitfotbollsspelare får spela matcher och barnen själva trängs i trånga utrymmen i skolan hela dagen så är det förbjudet att spela fotbollsmatcher utomhus. Elever åker buss till andra skolor för att ha exempelvis slöjdlektioner, men barnen de träffar på skolgården sen när de väntar på bussen hem får de inte spela fotboll mot. Jag är ganska säker själv på att jag inte hade stått ut med den verkligheten om jag var barn. Jag hade sökt mig till andra intressen, som på något sätt kunde ge mig den kicken som en fotbollsmatch gör. Att bara träna kan fungera under vinterhalvåret, men när våren är här och planerna är gröna så vill man spela match. Det spelar ingen roll om det handlar om en åttaåring eller en 31-åring. Man spelar fotboll för att få möta andra spelare, och få nya utmaningar.

Så mina slutord blir: Sluta prata om publik på arenorna för en stund. Svensk fotboll har ett bra mycket större problem när det kommer till att framtidens fotbollsspelare lägger av. Lägg fokus på den viktigaste idrottsfrågan vi har i vårt land just nu. Och du, Anders Tegnell, alla idrotter behöver faktiskt inte behandlas lika. Vi kommer får betala dyrt i framtiden om fler barn och ungdomar slutar idrotta. Ta tag i det nu!